covergirl

När man tycker att saker börjar rulla på så kan man ge sig fasen på att det ändå blir fel. När man sett fram emot något så blir det självklart inget av det hela.

Håller jag på att förändras åt något håll? Troligen. Är det ett håll jag vill förändras åt? Egentligen vill jag ju det men det är ändå fel. Kan också skrivas som att jag egentligen inte vill det men det är ändå rätt.

Det saknas en del viktiga delar och av olika anledningar så kommer de viktiga delarna att fortsätta fattas.
Det här hållet jag möjligen förändras åt är ett håll som jag inte sett åt på ett tag. Ett håll jag bestämt mig för att inte se åt och det var ett beslut som jag fram tills för en tid sedan varit väldigt tillfreds med.
Någon fick mig att se saker som jag inte ville se. Fick mig att längta efter saker som jag förut inte ville ha. Fick mig att vilja något som jag länge sagt inte är rätt för mig.
Det är rätt jobbigt. Särskilt när den personen försvinner iväg från mig.

Ensam är stark, absolut. Men det finns ju gränser. Att flytta är till exempel väldigt knepigt att göra ensam. Men det får gå. Varför? Ptja, jag har ju inget val.